Är det tabu att känna alla känslor?

Jag sitter och skriver min krönika och lyssnar sedan på en förberedande föreläsning inför mamatummyday på min lediga dag.

När är man egentligen ledig? Kan man bara koppla ifrån hela omvärlden och säga att tyvärr jag har inte tid för att jag ska vara ledig nu?

Vi har behovet av att vara så duktiga och tillgängliga hela tiden, men jag har suttit och reflekterat över att det är skönt att inte alltid vara anträffbar. Vare sig det gäller vänner eller jobb så tror jag att det är otroligt viktigt att kunna stänga av alla måsten och krav för en stund och bara njuta av varandet. Det måste helt enkelt omvärlden acceptera.

Man behöver ibland sitt eget sällskap och med sina egna demoner utan att hela tiden -behöva fylla tomrummet med fler aktiviteter.

Det är såklart inte alltid härligt att umgås med sig själv i tystnad, det är inte det jag påstår, men jag tror att många är rädda för att stanna upp och låta allt komma ikapp. Det kan faktiskt vara flera års känslor och händelser som behöver bearbetas. Allt vi är med om, säger, hör eller känner sätter sig på ett eller annat sätt i våra kroppar och vi behöver stanna upp och känna efter och sätta den rätta känslan på det. En sådan sak som att vara ledsen till exempel. Ibland upplevs det som en känsla som inte är okej att ha. Om någon börjar gråta så kan det ganska ofta bli jobbigt för en själv för vi vet inte riktigt hur vi ska reagera om någon börjar gråta framför oss. Varför är det så egentligen? Vi har ett helt spektra av känslor men är det bara okej att använda vissa? De andra känslorna förväntas vi svälja och undertrycka.

Förlorar vi en vän eller ett barn så förväntas vi sörja en stund men sedan ska vi släppa den obehagliga tanken eller känslan eller kanske ska ersätta förlusten med ett substitut istället, och så är allt bra sen?

Har man varit med om ett övergrepp så känner de flesta skam och skuld, hur kan det på riktigt vara den rätta känslan?

Nu säger jag inte att det är bra att tankarna och alla känslorna tar över hela vårt varande. Men det är en del av att vara människa, att känna, njuta, andas likväl som att äta och vara aktiv.

Vissa känslor så måste vi prata mer om och lyfta för att det inte ska bli så tabubelagt. Ingen annan kan tala om för dig vad du känner men vi borde få hela paletten med känslor och sätta ord på dem redan tidigt i livet. Så att man kan känna att man har rätt att sörja, eller att man inte ska känna någon skuld eller skam om någon tar sig rätten att förtrycka dig.

/ Lina Svensson Ek
lina@limonwellness.se

DELA